-Vad fan gör du Sandra?, utbrast Caitlin
-Ah, så du kallar mig Sandra nu! Inte "mongot" längre va?, jag såg hur hennes min ändrades.
-Ge Caitlin mobilen!, utbrast Justin mitt i allt.
-Tyst!, svarade jag och glodde ner i mobilen. Jag tröck på "meddelanden" och sen på "skickat". Där var de, sms:en.
-TITTA! Utbrast jag och höll fram mobilen rakt framför Justins ansikte. Hans min var obeskrivlig.

Han stog en lång stund och bara tittade på sms:en,
-Ä..r d..ethä..r s.a..n...t?, stammade han och tittade på Cailtin. Cailtlin svarade inte utan tittade bara ner i golvet.
-Hur kunde du göra dethär?!?! Jag trodde du var min vän!
-Men Jus-
-DRA!

Justin's perspektiv:

Sandra höll fram Cailtin's mobil rakt framför mitt ansikte och jag började läsa. Åh nej..Det var hon! FAN!

Jag kände hur ögonen fylldes men jag visade det inte. Jag bad Caitlin att gå hem och hon gjorde som jag sa med Chris efter sig. Hur fan kunde hon göra såhär mot mig?! Det är hennes fel att jag har varit osams med Sandra i flera dagar. Och Sandra talade sanning, och jag trodde henne inte. När jag tänkte på det så högg det till i hjärtat. Jag litade inte på henne, jag litade inte på min flickvän, tjejen jag älskar.

Jag visste inte hur jag skulle göra för att hon skulle förlåta mig, jag försvarade Caitlin framför Sandra, när det var Caitlin som var falsk! Nu brast jag i tårar för att jag var så besviken på mig själv. En sån här pojkvän vill jag inte vara. Jag vill vara en som man kan lita på och som...tror på en.

Nu var det bara jag och Sandra kvar, och jag vågade inte se på henne. Jag ville inte se hennes min, minen som sa "vad var det jag sa". Jag satte mig ner i soffan med händerna framför ansiktet och suckade tungt. Jag hörde hur Sandra rusade upp för trappan. Vad har jag gjort?

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, men jag visste att jag skulle säga något. Jag kände att jag var helt öm på ögonlocken efter alla tårar. Så jag torkade försiktigt bort tårarna och gick mot trappan. 
Jag gick med tunga steg upp för trappan och mot "vårt" rum. 
Jag kikade försiktigt in genom springan och jag såg att hon pratade i telefon. Vem var det?

Jag väntade tills hon hade pratat klart och sedan puttade jag upp dörren. Ehm, vad ska jag säga? Jag kommer ju låta dum vad jag än säger.
-Eh..jag vet inte riktigt vad jag ska säga, sa jag och tittade på henne sorgsätt.
-Eh, förlåt kanske, bara ett tips, sa hon.
-Ahh, förlåt! Jag är så hemskt ledsen! och jag vet att du nog inte förlåter mig en men jag är riktigt ledsen. 
-Jag skulle ALDRIG göra något sånt här mot dig Justin.
-Jag vet Sandra, men.., jag kom inte på något att säga så jag gick ut och satte mig i soffan.

Det måste kännas skit för henne. Hon försökte förklara. Hur ska jag fixa dethär?

Sandra's perspektiv:

Nu vet han om det. Det känns grymmt skönt att han vet att jag talade sanning och att jag inte ljög. Men jag är inte säker på att jag bara ska förlåta honom. Han har sårat mig. Jag har gråtit jättemycket. Och de tårarna kan man inte bara skita i.

Jag tycker endå synd om Justin. Han ångrar sig så mycket, men det är inte rätt att förlåta en så snabbt. Men han behöver ju inte vara själv iaf. Jag tror jag går ut till honom.

Jag ställde mig upp och tog en titt i spegeln. Hmm, jag ser väl ok ut? sen gick jag ut till soffan. Jag satte mig brevid Justin så att han slapp vara ensam. Jag såg hur förstörd han såg ut, han kunde inte fokusera på tv:n han kunde bara fokusera på "vad han har gjort". 
I övermorgon ska vi åka hem, och jag hoppas att vi har löst detta tills dess.

Vi satt en stund och bara glodde på tv:n och sa inte något. Men plötslig sa han...

Sry, hinner inte mer. Det kanske inte blir så mycket den här veckan. Jag (Tilda) har supermycket läxor och Therese är fortfarande sjuk. :(

Btw, Är det bra att Justin vet? Ska de bli sams? Tell us!